Tilbage

HAVSPADDLING LÄNGS NORGES KUST

Forfatter: Mircea Abrahamsen

Skagerack med Sörlandets inbjudande klippor

Strömstad till Lindesnäs

6:e – 15:e juli, 2001

Dröm blir verklighet

Äntligen närmade sig semestern och drömmen om paddling längs Norska kusten skulle förverkligas. Fyra bakomliggande somrar med paddling längs svenska kusten, var endast en förberedelse för det verkliga eldprovet med tidvattenströmmar, exponerad kust, branta klippor och en havshorisont som kallades Nordsjön, men därefter det mer respektingivande Norskehavet, Nordishavet och Östhavet.

Erfarenhet från utomhusliv där man sätter upp och bryter läger snabbt, få lättviktsprylar men väl så användbara, paddling ”i dåligt väder med bra kläder” och slutligen många eskimåsvängar i kallt vatten, skulle slutligen ge trygg och snabb paddling längs en omväxlande, naturskön men farlig kuststräcka.

Nu var det dags att tala om för Ola Norman att det finns nåt’ som heter GKF och vi finns i Göteborg!

De tuffaste, mest gore-tex älskande prylbögarna skulle ”gå på tur”. Johan ”Rocky” Linder, ”Starke” Lasse Hermansson, ”Motionären” Björn Nielsen, ”dæn kræftige dænske” Sören Holst-Sörensen och jag själv ”Meza” Abrahamsson.

6:e juli, Bohuslän

Turen startade med bilresa till Strömstad, där vi försökte pressa ner all vår packning i kajakerna. Björn packade ner påsvis med äpplen, Sören är ”en stor dansk” som älskar mögelostar och allt annat dejligt man kan stoppa i munnen, men äger en liten kajak och jag själv trodde att packutrymmet i min nya Vivianne var ett ”black hole”.

Slutligen gled vi iväg i den vackra solnedgången med diverse prylar på däcket och landade slutligen på  Tjurholmen med vacker sandstrand och stor gräsyta. Perfekt läger-ö när man ännu inte fått ordning på alla ägodelarna. Vi somnade gott efter kvällsmåltiden, kvällsandakten och SMHI:s lovande prognos för morgondagen.

6:e juli. Packning av kajakerna i Strömstad. Från vänster, Sören, Björn, Lasse och  Mircea

7:e juli, Östfold till Vestfold fylke

Björn bedömde att han inte hade samma struktur på sina prylar som oss andra och skulle sannolikt behöva mer tid för kvälls och morgonbestyren, varför han bestämde sig för att paddla söderut längs Bohuskusten istället.

Vi andra sa adjö och önskade honom lycka till på hans tur mot Göteborg.

Därefter doppade vi våra kol-kevlar paddlar i Skagerack, gled långsamt ut med glasfiberskroven, lyssnande till prasslet från gore-tex jackorna. Vilken fantastisk morgon! Havet låg stilla och passagen av norska gränsen skedde utan incidenter.

Efter några timmars paddling utmed Hvaler, tog vi ut västlig kompassriktning mot ön Faerder på andra sidan Oslofjorden. Överfarten på tolv distansminuter tog cirka fyra timmar i lugnt tempo.

Jag såg en stor fisk med kraftig ryggfena komma upp ur vattenytan tre meter från kajaken, höll på att ropa ”Haj!”, men bet mig i tungan och hojtade ”Tumlare!” istället. Annars hade man blivit döpt till ”Hajen” Abrahamsson.

Efter middag på natursköna Faerder närmade vi oss Sörlandet och bestämde att paddla sent inpå kvällen för att komma över Tönsberg och Mefjorden.

I mörkret närmade vi oss land, som såg ut som en mardröm för en trött sömning paddlare med ny orepad och ännu inte betald tungt lastad kajak. Bakom oss grymtade Sören, att han skulle knappast i mörkret hitta ”en lille grǿn tæppe” för sitt tält. Efter en timmas besvär var vi iland.

Plåstret på såren (reporna) var att precis före landstigningen, hade en norsk vacker motorseglare glidit förbi i mörkret med en glatt spelande blåskvartett, som vi avnjöt i kajakerna och applåderade. Vad skulle komma härnäst på turen efter tumlare och levande musik?

Somnade under bar himmel med blicken fäst mot stjärnorna. Ingen mygga än.

8:e juli, Telemark fylke

Efter frukost på berget med fokus på att ägodelarna inte rullade i havet, bar det iväg. Soligt och ganska stilla men Cumulusnimbus molnen växte snabbt på höjden, vilket inte bådade gott. Passerade Stavern fyr söder om Larvik i god fart, alla var nöjda med livet och stjärten hade vant sig vid sitsen. Kan man begära mer?

Eva och Kristina på GKF hade berättat för oss om det vackra Jomfruland, en långsmal spektakulär ö, dit målet var satt för dagen. Där fanns enligt sjökortet en speceriaffär, vilket tilltalade Sören.

Under överfarten förbi Langesundsbukten hade molnen växt till sig ordentligt. Havet låg stilla som en spegel och Johan kunde tänka sig lite regn som svalka… molnen kom dragande med bra fart västerut och planerna fick läggas om snabbt. Sören hade valt en rakare linje längre ut på havet och hörde inte våra rop. Vi bestämde oss för att paddla in fort mot de närmsta öarna utan honom. Vinden ökade snabbt till kulingstyrka och vi lyckades gå iland på gräsbeväxt ö, sprang därefter upp på toppen och svepte med kikaren utmed havet. Ingen Sören och ingen kajak. Regnet tilltog. Vi slog upp våra tält, lagade middag och somnade med en blandad känsla av oro för Sören men tacksamhet för att själva vara på land. Tydligen var manfallet en paddlare om dagen, då Björn brutit under gårdagen. Vi skulle troligen inte ens komma till Lindesnäs(?).

Tidig morgon den 8e: juli på udde söder om Sandefjord. Lägerplatsen hittades i mörkret kvällen innan. Plats för tält saknades. Mircea ligger på klipphällen och Lasse i en skreva.

 8:e juli. Johan svalkar sig i Skagerack. Badgästerna höll sig på behörigt avstånd ifrån oss.

8:e juli. I nödhamn utan Sören. Vi hittade honom följande dag på Jomfruland. Mircea lagar sen middag.

9:e juli

På morgonen drog vi vidare i stark motvind utan Sören mot Jomfruland. Kunde han vara vid speceriaffären mån tro? Stod det inte ett litet grönt Hilleberg tält där och en fryntlig dansk, som hade provianterat upp sig i delikatessdisken? Vi var fyra ”små paddelpojkar” igen!

Sören hade också paddlat med vinden i ryggen in mot land, meddelat Sjöräddningen att han var vid bästa välmåga om vi eventuellt hade larmat och sent på kvällen, när vinden lagt sig något, kämpat till affären vi pratat om. 

Färden kunde fortsätta i en vacker övärld med påkostade sommarstugor. På kvällen la sig vinden något men sjön bestod. Vi skulle passera en exponerad kuststräcka på några distans och laddade upp mentalt, stängde till jackorna, kopplade linorna till paddlarna och kontrollerade kapellen.

Väl ute i Skagerack stod det stora fontäner kring grynnorna. Jag paddlade lite före de andra, kastade en blick på båda sidor för att hålla koll på kompisarna, men lärde mig snabbt att Johan alltid fanns mellan mig och grynnan  och Lasse tryggt på andra sidan om mig. Den ene ville ha repor, den andre inte.

För ögonblicket var vi de tuffaste paddlarna i hela värden, som kryssade på någon meters avstånd mellan grundbrotten och trotsade vågorna.

På långt håll kunde vi dock skymta en ensam paddlare som kom emot oss. Det var Ola Norman sittandes i en rank kajak utan kapell och flytväst, endast iförd ett par badbyxor. Efter ett kort glatt samtal, såg Johan mitt nedstämda sinnelag. ”Lite tuffa är vi också trots allt!” sa han för att lätta upp stämningen.

På kvällen letade vi läger utanför Risör, men klipporna hade antagit en skarpare profil och sent omsider fick vi gå iland på en kommunal badplats på Risö. Stor skylt med tältförbud. Vi lagade snabbt middag och la oss i sovsäckarna utan tält med sällskap av mygg.

Klockan elva landade en motorbåt med ungdomar som skulle festa, strax därefter en båt till! ”Usch!”

Klockan tolv ytterligare en bara med flickor och massor med öl. De höll på att trampa på Lasse och mig i mörkret. Sedan väsnades de ända till fem på morgonen. 

När det ljusnat något klockan fyra, badade flickorna näck och dansade som översteprästinnor på stranden.

Berättade om den nattliga upplevelsen på morgonen för Johan och Lasse, som faktiskt blev lite sura för att jag inte hade väckt dem.

Upp tidigt för att undvika sjöbrisen under eftermiddagen som ökade på den redan rådande motvinden. Men det blev segt ändå längs en exponerad kuststräcka till sommarsamhället Lyngör, där vi paddlade in bland mängder av norska båtar med puttrande tvåtaktsmotorer. Lukten av oförbrända kolväten var värre än en rysk gata i Kaliningrad under rusningstrafik. Oerhört påkostade och vackra hus på båda strandsidor. Samhället påminde om allt vad vi kunde uppbåda av idylliska genuina hus i hela Bohuslän uppställda på en lång rad.

Väderleksprognosen hade lovat hård motvind, så till slut var vi tvungna att ge upp och söka natthärbärge på en klippig ö strax söder om Lyngör, där tälten slogs upp på toppen fastän åskan mullrade lite senare. Väckarklockan var satt på tre, men regnskurarna under natten bidrog istället till en ”sovmorron”.

11:e juli

Solsken men stark motvind. Solen hade nu tagit hårt nu på GKF:arna, som faktiskt önskade sig lite moln och även kunde acceptera en regnskur. Sötvattenkonsumtionen var hög.

Siktet var ställt mot Arendals övärld, där vi valde inomskärsleden.

Vi var en dag före ”Offshore Race”, en tävling med de snabbaste hästkraftstarka båtarna i värden. Knappast något för våran ”Snabben”. Här gällde det att komma undan med livet i behåll. Några var ute och tränade.

I inomskärsrännan mötte vi ”El Diablo”, som sakta kom emot oss. ”Lull lull lull”, motorn gick på tomgång, killarna låg utsträckta med fötterna på däcket, rakade huvuden, stirrade stint mot oss och jag kände mig livrädd. Skulle vi få stryk nu måntro? Jag vågade titta på dem i tre sekunder, sedan vände jag snabbt bort blicken, annars hade det verkat för provocerande. Johan vågade nicka till dem. Han är tuff han.

Arendal är en större stad med mycket privata öar och vi blev bryskt bortjagade när vi skulle tömma blåsorna. Paddlade ut på havet igen och fann en stor ö där tälten slogs upp på mjuka gräsgläntor bland tallarna. Finns det något underbarare än att sova i ett tält och höra det trygga suset från tallarna?

12:e juli

Varning för västlig kuling. Vi drog iväg tidigt och paddlade endast halva dagen, till en vacker arkipelag benämnd Valöer med fina gräsängar strax utanför Grimstad.

Slog upp tälten, tvättade oss i havet, ringde nära och kära, samt kröp ner i sovsäckarna när regnet började smattra mot tältduken. Vinden hade tilltagit och eftermiddagsluren slöt sig om de fyra kämparna med sina smått värkande muskler.

Inblåsta igen på Valöer utanför Grimstad den 12:e juli.

13:e juli

Startade tidigt men motvinden tvingade oss till en lång lunch på Homboroey öster om samhället Lillesand. Men istället tid för bad och kroppslig tvagning.

På kvällen avtog visserligen vinden men vi kom in bland öar täckta med sommarstugor och hade svårt att hitta bra lägerplats. Tvingades utomskärs igen för att jaga lägerplats. Paddlade igenom en trång passage, där stor dyning skapade kraftiga brottsjöar. Kunde gått illa, men senare surfar vi med dyningen in i en liten fjord.

Mörkret slöt sig sakta om oss och vi var tvungna att gå iland på en ö där dyningen tryckte på. Stående i meterhögt vatten tömde vi  kajakerna på all packning och kunde sedan lyfta iland dem med viss svårighet.

Det fanns ingen horisontell yta någonstans på ön och tälten slogs upp bland ljung, vilket hade en sövande inverkan och jag glömde att av jag ständigt gled ner på ena sidan i tältet.

14:e juli, Vest Agder fylke

Upp någorlunda tidigt. Vi försökte härma ”Big Jim” Danielsson (”Skandinavien runt paddlaren”) så gott det gick. Planen var att paddla hela dagen och natten, för att komma i läge för passagen förbi Norges sydligaste udde Lindesnäs, som hade utvecklat sig till en  psykologisk passage för mig. ”Farligt, håll långt ut, konstig sjö, exponerat, starka strömmar”, påståenden som etsat sig fast i mitt medvetande.

Provianterade vid havet i en välförsedd ICA-butik (”Heja Sverige!”), där Sören var sist ut förstås!

Passade på att fråga två norska fiskare om Lindesnäs och landet därefter. De förklarade på ett så artigt sätt som möjligt, om de starka strömmarna och havet som kunde ligga på utmed Lista och Jären. De fick ett besvärande ansiktsuttryck varje gång våra kajaker hamnade i deras blickfång.

Seg motvind mitt på dagen, så en eftermiddagslur satt fint efter överfarten av Kristiansands fjorden.

På kvällen paddlade vi genom ett trångt sund med tätt liggande sommarstugor. Grilldoften dallrade i luften och en norrman passade på att fråga vilka vi var och vart kosan styrdes. ”Vi är svenskar och Bergen är målet!”  svarade jag lite stolt. Men till kommentar ropade han efter oss, så att alla andra sommarstugeägarna hörde: ”Det är inte Bottenviken ni paddlar ut i pojkar!”. Hans kraxande skratt ekade illasinnat bland stektuggande norrbaggar och vi önskade oss snabbt bort  från det olycksbådande området. Lindesnäs var tydligen inte att leka med…

Klockan nio på kvällen gick vi iland på en flat låg ö med hela Skagerack som havshorisont. Vinden hade lagt sig, vi åt middag och njöt av utsikten. Vi förberedde oss mentalt för nattpaddlingen. Vädertjänsten lovade dock regn och mycket riktigt klockan halv elva föll de första dropparna. Men i kajakerna skulle vi vara varma och goa.

14:e juli. Tid för kvällsmiddag inför nattpaddlingen mot Lindesnäs.

15:e juli

Molnen som drev in under natten, gjorde att det blev becksvart och det blev desto viktigare att jämföra sjökortets fyrkaraktärer med vad ögat såg. Det fanns många ljus på stranden som förvillade oss ibland.

Strömmen var stundom stark och ibland gled vi ur den vita fyrsektorn och hamnade i den röda eller gröna. Vid ett tillfälle paddlade vi nästan på själva fyren, eftersom det var svårt med avståndsbedömningen i det dåliga vädret.

Under natten passerade vi det västligaste samhället längs med Sörlandet, nämligen Mandal.

Vi orienterade hela natten i regn, och på morgonen var jag trött, kall och lite sliten. Ungdomarna ville inte erkänna detsamma, utan pratade om möjligheten att även ta sig förbi Lindesnäs samma dag.

Men när vi väl fann en gräsbeväxt ö och slog upp våra tält, så kunde jag strax höra snarkningarna från de båda, dessutom Sörens som utgör en hel blåsorkester, där varje inandning ger ifrån sig ett (o)ljud som inte är likt det föregående. Hans repertoar är smått enastående och börjar oftast efter tolvslaget på natten.

Vi sov hela dagen och halva natten. Steg upp klockan ett på ”morgonen”. Nu skulle vi förbi Lindesnäs.

Kuststräckan längs Sörlandet påminner om Bohusläns, med mestadels inbjudande vackra klippor, gräsbeväxta öar och många små idylliska samhällen. De yttre större fyrarna har var och en sitt personliga karaktärsdrag, ungefär som vårt Valö, men betydligt mer väderbitet. Kusten är mestadels skyddad av öar, dock finns det en del exponerade passager som blir mycket intressanta för ”rockhoppare”, men kan uppfattas som svåra, för andra mindre erfarna paddlare.

Tältning är tillåten på så kallade ”skärgårdsarealer” men även i naturreservat, dock max två nätter i rad. Övriga öar och områden på land har i regel sommarstugor.

Fisket är relativt säkert med torsk, sej och långa som fångst. Gardera emellertid med tonfiskburkar i kajaken.

Tidvattnet är inget större problem, ca en halv meter som mest och med lite strömmande vatten i trånga passager.

Kuststräckan rekommenderas!

15: e juli. Marschklara klockan tre på morgonen. Nu väntar Lindesnäs.

  Sträckan Strömstad till Lindesnäs, som är Norges sydligaste udde. Fyren syns längst till vänster. (6:e till 15:e juli)  

”Syd Utsira”. Längs oskyddad kust

Lindesnäs till Stavanger

16:e – 19:e juli, 2001

16:e juli

Klippudden Lindesnäs med sin högt belägna fyr, som har väglett sjöfarare under många år kom allt närmare. Havet låg stilla i den vackra morgonen med endast svag dyning. Udden påminde om Kullen i Skåne.

Vi kunde paddla genom alla grynnorna nära udden och botanisera bland den kraftiga tångväxten. Havet kändes saltare här och undervattenslivet var mer påtagligt.

Till slut var vi framme, placerade kajakerna på rad några meter från udden och fotograferade självklart oss själva men även de mer respektingivande omgivningarna.

Det fanns hela tiden en gnagande osäkerhetskänsla inom mig. Väderlekstjänsten hade lovat stark ”nordvästan”,  vilket skulle motsvara ren motvind nu när vi rundat Lindesnäs. Omgivningarna hade ändrat karaktär från  Sörlandets inbjudande klippor, till ett kargt landskap med branta berg utan skyddande öar. Jag kände mig förflyttad till Nordnorge. Scenförändringen var total och mitt psyke hade inte hunnit med. Jag ville här ifrån så fort som möjligt och till säkerheten tre distansminuter norrut bland de första öarna. Västsidan av det branta Lindesnäs är ingen plats för en kajakist att stanna för länge vid. Dyningen gjorde sig påmind när den krossades mot klipporna och det dånade längs de branta bergväggarna.

”Nu rockhoppar vi” föreslog Johan. Först trodde jag inte mina öron, men sedan upptäckte jag det fantastiska i hans förslag. Ett enormt tillfälle hade givits oss, kanske från ovan… Vi var på långtur, hade full packning i kajakerna, ett öppet Nordsjön på ena sidan och Lindesnäs klippor på andra. Varför inte känna på styrkan i dyningen som hade ”rullat” länge ute i Nordsjön och ”rocka” i dessa monumentala omgivningar. Tillfället skulle knappast uppstå fler gånger i mitt liv.

Jag flyttade gränsen för min mentala paddlingsförmåga flera ”kajaklängder” genom att se det livsbejakande i Johans förslag och släppa min egen inre oro. Vi avnjöt kusten genom att paddla på några meters avstånd längs med klipporna, självklart med Johan till höger om oss andra.

Efter en halv dags paddling där vi följde utsidan av de yttre öarna och kände på ”kraften” i dyningen vid grynnorna samt avnjöt och vande oss vid scenförändringen från Sörlandet, kom vi fram till en ö som låg i bra läge för en ”attack” mot Listalandet, en lång exponerad och stenig kuststräcka som saknade öar och möjlighet att gå iland, utan att man fick köpa en ny kajak vid hemkomsten.

Tidigt på morgonen den 16:e juli med Lindesnäs fyr i bakgrunden. Mircea, Lasse och Sören.

17:e juli

Väckarklockan var återigen satt till ett på ”morgonen”. Efter viss väntan på Sören som hade fått fel på sin väckarklocka, var vi iväg.

Vinden hade inte mojnat under natten utan friskade på under morgontimmarna till cirka tio sekundmeter och ren motvind förstås med kraftig sjö.

Efter flera timmars kämpande passerade vi Lista-udden och kunde äntligen lägga om kursen mer österut in mot Listafjorden samt fick vågor och vind på sidan. Två timmar senare gick vi land på Varneset för en sen lunch. Det var lågvatten och vi halkande omkring bland tång och glatta stenar med stor risk att trilla och slå sig. Den största faran på turen var inte havet utan snarare ett benbrott på land.  

Iväg igen in i Strandsfjorden på insidan av ön Hidra, som gav en viss fjordkänsla. Vi var stundtals helt lä under Hidras branta bergssidor, men vi skulle ju strax nordvästvart ut genom Hidrasundet och därifrån kom ju naturligtvis vinden.

Trutarna var större här än hemma i Göteborg och under dagen ropade jag flera gånger ”Örn!” till grabbarna när jag såg en stor fågel segla upp längs bergssidan. De skrattade och började säga: ”Kolla Mircea, en örn!” varje gång det satt en trut på en skär som vi paddlade intill på nära avstånd. Men när de inte kunde se skillnad på mås och trut, så kunde jag ge igen lite.

Nu väntade landet mellan Lista och Jären, cirka 25 distansminuter med nästan lodräta bergväggar  rätt ner i havet utan möjlighet till vila och landstigning om havet låg på. Väckarklockan sattes till ett på ”morgonen”. Läggdags klockan sju på kvällen vid Hidrasundets mynning.

17:e juli. Mircea i hård motvind utanför Lista. Den klippiga kuststräckan som väntar oss påföljande dag, syns i horisonten.

17:e juli. Lasse och Mircea har lagt om kursen inåt landet efter rundningen av Listas udde. Vind och vågor tas från babordssidan och farten ökar markant.

17:e juli. Norr om Listalandet hittade vi den här fina grottan att paddla in i

17:e juli. När vi passerat Listalandet ”la sig havet” helt under en halvtimma. Sedan kom vinden igen

18:e juli, Rogaland fylke

Motvinden hade avtagit och istället ersatts med svag medvind under natten. Det var fortfarande lite mörkt, men vi paddlade alldeles intill klipporna på höger hand och kunde konstatera att strömmen ”var med oss”, cirka en  knop.

För en gammal klättrare var det njutbart att studera de olika ”lederna” på bergssidorna. ”Jam och laybacks” i en aldrig sinande ström. Tänk att ha en vecka här, traversera längs kusten och sova utan tält på flata hällar. Sötvatten finns i bäckravinerna och fisk i havet.

Det kändes som om gudarna var på vår sida, omgivningen var majestätisk. Paddlade på några meters avstånd från bergsväggarna och blickade upp mot topparna, men även med jämna mellanrum ut över Nordsjön, för att insupa scenförändringen när solen gick upp.

Havet låg helt stilla och all motvind under denna tur - liksom alla andra turer under mitt liv - var det pris som jag accepterade som motprestation för denna upplevelse och hjärtat fylldes med stor tacksamhet.

Om vi haft havet emot oss, hade sträckan varit besvärlig att passera. Det finns några små vikar på cirka fyra distansminuters avstånd där man kunde söka skydd.

Efter 25 distansminuters paddling närmade vi oss Egersund, där vi tänkte proviantera, gled in i gästhamnen och gjorde en vacker landstigning bland båtarna vid flytbryggan.

Sören roade dock båtägarna genom att hänga i flytbryggan, låta kajaken försvinna under fötterna och sedan oundvikligt trilla i plurret.

Med välfyllda kajaker gled vi genom inomskärsleden på insidan av Eigeröy och ut mot det stora havet igen. Kompisarna passade på att paddla in under ett litet vattenfall för att spola bort saltet från kläderna, en åtgärd som senare visade sig helt onödig, eftersom vädergudarna under kvällen hjälpte oss med den saken.

Efter två timmars letande under en intensiv regnskur, tog vi mod till oss och slog upp tälten på ett naturreservat med fin sandstrand. En skylt förklarade senare att det var tillåtet. Gräsäng, soptunna och torrtoa. Rena lyxlivet! Sent i säng men tyvärr upp tidigt igen.

Klockan fem på morgon den 18:e juli mellan Lista och Jären. Vi följer den klippiga kusten.

19:e juli

Nu var det Jären som stod på tur. En lång oskyddad kuststräcka som till stor del påminner om Lista, men desto bättre med vissa partier av sandstränder.

”Idag skall vi surflanda!” hojtar Johan så fort vi har vaknat. Men havet ligger stilla under morgontimmarna, som tur är måste jag tillägga. Är inte pigg på att träna surflandning med fullastad och ännu obetald kajak.

Återigen en dag med spegelblankt hav och vi gör god distans före lunch. Vid flera tillfällen hoppar laxen framför våra kajaker och vi förstår till viss del varför norrbaggarna inte vill vara med i EU.

På eftermiddagen når vi Järens rev som utgörs av en udde som sticker en bit ut i havet. Johan försöker fotografera sig själv under vattnet och samtidigt göra en eskimåsväng. När han tröttnat går vi iland, klär av oss näck och badar längs sandstranden.

Själva revet var fullt av olika slags fåglar, varav en del flyttfåglar som förberedde färden söderöver. Eftersom Järens rev inte är fågelreservat gick jag ut på revet och gjorde ”örntricket”, som Lasse lärt mig. Man knäböjer, reser sig långsamt och låtsas spänna ut vingarna, i mitt fall armarna. Normalt skall trutarna bli livrädda och lyfta. Det lyckades och även en del av det övriga fågelbeståndet tog till vingarna. När jag vände mig om, såg jag fågelskådaren med sin kikare. Skamsen gick jag tillbaka till de övriga, men glömde berätta för Lasse om min dåliga erfarenhet. Strax gick han också ut och testade örntricket.

Det låg på en svag dyning som bröt vid stranden. Sjösättningen gick till så att jag satte mig i kajaken på land, satte på kapellet, hasade mig ut i havet med båda händerna och slog mig igenom den brytande surfen (nu skröt jag lite).

Sören försökte emellertid sätta sig i kajaken medan den var i vattnet, vilket fick till följd att sittbrunnen vattenfylldes av vågorna.

Lasse, Johan och jag rundade udden och medan vi inväntade Sören, övade vi sidosurf längs sandstranden. Vågorna var cirka en meter när de bröt och vi hade riktigt kul! Det gjorde inget att Sören var sen.

Färden fortsatte längs fina sandstränder och vi närmade oss Stavanger samt skyddet från de första efterlängtade öarna. Passagen förbi Lindesnäs, Lista och Jären hade varit tursam och vi kunde nu tillåta oss sämre väder framöver i bättre skydd från havet.

Vi fann lägerplats bland en hord ointresserade kvigor på gröna betesängar. ”Sov ut” till klockan tre på morgonen.

Landet mellan Lindesnäs och Stavanger skiljer sig markant från Sörlandet med dess inbjudande klippor. Paddling sker mestadels längs oskyddad kust exponerat för Nordsjöns hela raseri, om havet skulle visa sig från sin blåsiga sida.

Man bör känna sin egen förmåga, veta hur man tar sig in och ut i hög sjö genom trånga passager med närliggande bränningar, för att kunna utnyttja de skyddade vikar som dock finns.

Det platta landskapet längs Lista och Jären samt de branta klipporna däremellan, måste anses som en ”transportsträcka”, dock i det vackraste slaget.

Tidvattnet är inget stort problem och är som mest kanske 0,7meter mellan ebb och flod.

Tid för lunch strax söder om Järens rev den 19:e juli. Lasse till vänster och Sören vid kajaken

 
19:e juli. Johan surftränar vid Järens rev

Landstigning nära Stavanger den 19:e juli. Vi fann en fint avbetad kohage att slå upp tälten på. Johan på land, Sören i kajaken och Lasse till höger.

 
Sträckan Lindesnäs till Stavanger den 16:e till den 19:e juli.

”Nord Utsira”. Bland öar och fiskesamhällen

Stavanger till Bergen

20:e – 24:e juli

20:e juli

Nu väntade överfarten av Håsteinsfjorden utanför Stavanger, men det fanns mestadels öar att ”hoppa” emellan och lunch intogs senare på Kvitsöya.

Därefter kom den större överfarten av Boknafjorden till ön Vestre Bokn. Turen var med oss i form av medvind och eftermiddagen gick i ett behagligt bekymmerslöst tempo.

Fann lägerplats i ett naturreservat, där två strandskator envisas med att tala om, att ön minsann tillhörde deras revir. Efter en dryg timma tystnade de.

Bad, sol, koll av kajakerna, liten tupplur, bad igen och slutligen middag före läggdags.

Före turen frågade några GKF:are om vi planerade att tälta, laga mat, packa osv. gemensamt.

De fick stora ögon när vi berättade, att var och en sköter sig helt och hållet själv. Man köper den mat man gillar, lagar den när man vill, tuggar själv, snarkar i sitt eget tält, men måste dock starta samtidigt och befinna sig inom hörbart avstånd ifrån varandra under turen.

Beslut fattas i god demokratisk anda (ähum, fyra stycken paddlare).

Alla som är intresserade får hänga med om de accepterar den ”lilla” kravlistan vi har ställt upp. Kunna paddla tio timmar om dagen, sitta i kajaken fyra timmar i sträck, hålla god fart, kunna valfri form av räddningsteknik osv. Detta gäller även kommande år när färden fortsätter norröver. Välkomna!

21:a juli

Lugnt och stilla på morgonen. Vi gled in bland öarna i Karmsundet och kunde på nära håll studera gamla fiskesamhällen där folk nu sannolikt låg och sov. Passerade byn Kopervik på Karmöy med dess fiskeindustri. 

Dessvärre var stränderna påverkade av civilisationens avigsidor och vi önskade oss ut på det stora havet igen, men först måste byn Haugesund passeras.

Vi valde att paddla genom den gamla stadskärnan via en trång naturlig kanal och kunde avnjuta staden från nära håll. Motorbåtsägarna tittade på oss och vi på deras groggverandor och fruar. Men de genuina husen var ju vackrast och de gamla fina träbåtarna som låg förtöjda vid kaj. Ibland kunde man beundra  nybyggda små fiskeskutor helt i trä efter gammal modell, med ”kämpenorsk” flagga. Det finns en träbåtstradition som lever i Norge.

Skyddet från Karmöy var slut och stora havet uppenbarade sig igen. En exponerad kuststräcka väntade ute på Sletta som havet kallades här. Sletta utgör även mynningen till Hardangerfjorden.

Vinden ökade hela tiden från väst, men vi hade bestämt oss för att vara ”utomskärs” så länge det gick för att kunna sova med Nordsjön som havshorisont och ”rocka” när vågorna var gynnsamma.

Under min första tid som paddlare hade jag först hört och sedan lärt mig, att paddling nära klippor med reflekterande sjö helst skulle undvikas, eftersom risken för kappsejsning var stor. Tjurpannan i Bohuslän är ett bra exempel som är vida (ö)känt och respekterat. Nu sökte vi snarare ett vägval som medförde ”konstig sjö” med vågor helst från alla håll, för att ha roligt och känna oss som på Liseberg - utan att det kostade något. Eskimåsvängen måste dock vara det första valet för att komma på rätt köl vid en kappsejsning, eftersom det inte finns så mycket tid till förfogande för andra tekniker.

Efter fem timmars paddling i tilltagande sjö på Sletta, närmade vi oss en arkipelag med det lilla och utsatta fiskesamhället Espevær. En ö med perfekt avbetad gräsäng uppenbarade sig och vi kunde med gå iland med ”ömma rumpor” och sträcka på benen, slå upp tälten, äta middag och slutligen, men bäst av allt, krypa ner i sovsäckarna för en välförtjänt vila.

Under dagen hade ön Utsira passerats, dock inte i synhåll, men välkänd från SMHIS sjörapport. Nu befann vi oss  i vatten tillhörande ”Nord Utsira”.

Sömnen infann sig snabbt, men i drömmen for jag omkring bland vågorna ute på Sletta i min lilla kajak, i  sällskap av Johan Linder som ständigt ropande: ”Yiippiii!”.

21:a juli. Vi går igenom hamnkanalen i Haugesund och studerar de vackra husen

21:a juli. Rast efter passagen av Haugesund. Havet ute på Sletta väntar.

21:a juli. Vi har funnit en fin lägerö i Espevaer arkipelagen

22:a juli, Hordaland fylke

På morgonen varnade ”värmällingen” för hård sydvästan och kraftiga regnskurar.  Det var för sent nu att vända tillbaka  för att följa insidan av Bömlo. Men med sydvästan skulle ändock vågorna komma snett bakifrån - även om de hade vuxit till sig. Det fanns lite småöar med cirka en distansminuts avstånd att ta skydd emellan och pusta ut bakom. Det skulle nog gå bra…

Under förmiddagen gick det bra, men vågorna ökade hela tiden på höjden.

Efter fyra timmars paddling var vi ömsom skyddade bakom små öar på utsidan av Bömlo. Mellan öarna tryckte dock havet på, men vi gjorde god distans.

Sista passagen innan vi kunde vika in österut till mer skyddad kuststräcka, behövdes ett öppet parti passeras. Det var format som en tratt där vågorna trängdes in, ökade på höjden till nästan fyra meter och med minskad våglängd. Varje gång jag befann mig nere i en vågdal kikade jag upp mot toppen för att se om den bröt. Ibland gav den ifrån sig ett litet fräsande ljud och jag var beredd att köra in paddelen i vågen för ett lågt stöd.  Men det behövdes inte.

Vi kom in i något lugnare vatten men med oregelbunden sjö. En titt på Sören visade att han var trött. Tio sekunder senare låg hans kajak upp och ner. Jag skrek till Johan som vände snabbt och la sig parallellt med Sörens kajak, vred upp den på rät köl och hjälpte honom in i sittbrunnen. Samtidigt kopplade jag bogserlinan och drog bort de båda till lugnare vatten bakom en ö, eftersom Sörens sittbrunn vattenfylldes omedelbart av några vågor och kapellet var tvunget att sättas på innan pumpningen påbörjades.

Under de dramatiska minuterna passade Johan på att fotografera, för som han uttryckte det, få lite action-bilder.

När Sören kom in i sin kajak, hamnade hans Stetsonhatt under rumpan på honom och han fick paddla med den där tills vi hittade lämplig lägerö. Det blev en ö med vacker gräsplats i lä från vinden och vi slog upp våra tält, torkade kläder, badade samt lagade middag.

Sören hade i början av turen skrutit lite om kvalitén på sin äkta amerikanska Stetson, en sådan hatt som cowboysen har på Prärien. ”Den är gjord av bäverhår och återtar alltid sin form även om den skulle hamna under en ångvält.”, sa Sören om sin hatt. Påståendet verkade dock inte stämma med verkligheten. Sören såg mer ut som en orakad luffare i sin slokhatt, som hade pressats under honom i sittbrunnen, än en cowboy.

22:a juli. Vi väntar ut regnet och testar kläderna på Espevaer innan paddling påbörjas

22:a juli. Upprört hav på västsidan av Bömlo. Lasse i förgrunden

22:a juli. Vi är stundtals i skydd bakom småöar på utsidan av Bömlo

22:a juli. Lasse njuter av surfen i skydd av småöar på utsidan Bömlo

22:a juli. Johan har precis hjälpt Sören in i hans kajak och Sören pumpar för fullt. Lasse i bakgrunden

22:a juli. Mircea bogserar Sören och Johan till lugnare vatten, samtidigt som Sören pumpar vattnet ur sin sittbrunn

22:a juli. Vi har funnit en lägerplats efter passagen på utsidan Bömlo. Lasses tält närmast och Johans längst till höger. Kortaste killen i största tältet och längsta killen i minsta tältet

23:e juli

Vinden gick över till syd, vilket var ren medvind. Helt otroligt! Vi gjorde god fart i övärlden några landmil söder om Bergen. Fjällen var mer markanta nu och även öarna stupade brant ner i havet. Vi hade bestämt att första bästa ö skulle bli vår lägerplats. Risken var nämligen stor att det stod en sommarstuga med norsk flagga på varje ö, om vi kom för nära Bergen.

Efter passagen av Selbjörnsfjorden, fann en ö ganska tidigt på dagen och lyfte upp våra kajaker på land.

Passade på att ringa hem till mina föräldrar. Pappa svarade: ”Bra gjort pojkar! Jag är imponerad!”.

När jag paddlade längs svenska kusten tidigare år, skrek han alltid i telefonen: ”Har du inte kommit längre pojke!”.

Men nu var det värmande ord från en gammal sjökapten och lots. Meddelade genast pojkarna att pappa var nöjd med oss. Johan sträckte på sig lite extra så att innertältet pressade ut ytterväven, i sitt minimala tält.

23:e juli. Kort rast söder om Bergen. Svårt att hitta bra tilläggningsplatser

24:e juli

Sista paddeldagen. Åtta till tio sekundmeter i ryggen. ”Wow!”. Regnet hängde dock i luften.

Passerade EM(?) eller VM(?) i kappsegling för Optimistjollar. Sören kunde heja på en dansk och vi andra på en svensk.

Nu var vi nära Bergen och husen sökte sig närmare havet.

Men de svarta molnen, som hade avhållit sig från att släppa sitt vatten under dagen, satte istället igång på allvar nu.

Vi gick iland i ösregnet nära en starkt trafikerad bilväg och frågade en gammal man efter närmsta camping. När han fick se Sören med sin Stetson, hojtade han till av förvåning: ”Men han paddlar ju klädd i en cowboyhatt!”

Den gamle mannen förklarade sedan för Johan och mig vägen till närmsta camping. Vi gick de två kilometrarna i ösregnet på gatorna i Bergen.

Det var för långt att bära, så vi beställde en taxi. Men bära fick vi göra ändå i nästan en timma, eftersom han kunde inte köra ända fram, på grund av låsta vägbommar.

Till slut fick vi ställa oss under sötvattensduschen på campingen. Vilken känsla! Sedan taxi ner till centrum av byn, där vi köpte biljetter till nattåget till Oslo för Sören och Lasse, som skulle hämta sina bilar i Strömstad.

Vi passade på att gå in på en McDonald’s. Priset var det dubbla mot i Sverige, så också smaken, som följd av den långa frånvaron av civilisationens fröjder.

Kuststräckan mellan Stavanger och Bergen består mestadels av en skyddad övärld, men däremellan mindre öppna passager på några distansminuter.

Sörlandets rundade granit/gnejs hällar är här ett minne blott. Istället är bergen antingen kantiga och sprickiga eller för branta för en tilläggning.

Men en van kajakist hittar alltid en lägerö, fast det kan ta lite längre tid jämfört med Sörlandet.

Naturen består av skogsklädda öar och långt in i land kan Hardangerviddas fjäll skönjas med bland annat Folgefonn glaciären. Hav på ena sidan och fjäll på den andra.

Tidvattnet har ökat till 1 meter mellan ebb och flod. Man känner definitivt av vilket håll det strömmar, men ännu kan man förlägga de aktiva timmarna i kajaken, till dygnets ljusa tid och rätta sig efter hur vinden ämnar blåsa.

24:e juli. Lasse njuter av medvinden in mot Bergen

24:e juli. Lasse ”roar sig” medan vi andra försöker komma i kajakerna

24:e juli. Sjösättning från sista lägerön före Bergen. Vi drog kajakerna på ett ilandspolat fiskenät

Mircea mentalt inställd på att nå Bergen under dagen den 24:e juli

25:e juli

Johan och jag sov ut ordentligt och gick efter sen frukost ner till byn, för att beundra den gamla medeltida huvudstaden i Norge, där handeln med torkad fisk från Nordnorge och det övriga av livets förnödenheter från Hansastäderna på Östersjöns södra kust, förr i tiden blomstrade.

Det fanns mycket att se på. De gamla husen var oerhört vackra och omgivningarna likaså med bergssluttningarna ner mot havet. ”Bergen” är ett passande namn för staden vid bergen.

Sören och Lasse anlände med bilarna mitt i natten 24 timmar senare. 48 tunnlar hade de åkt igenom.

25:e juli. Den vackra staden ”Bergen” vid alla bergen

26:e juli

Nästa dag lastades kajakerna och färden hem kunde börja.

Musklerna skulle behöva en veckas vila efter de långa arbetspassen i kajakerna.

Vi anlände till GKF sent på kvällen. Trötta men lyckliga och lite stolta. Vi hade ju gjort det!

Sträckan Stavanger till Bergen. Den 20:e till 24:e juli.

Epilog

Före turen trodde jag, att jag skulle vara ”slavdrivaren” och ständigt tvinga gossarna att stiga upp tidigt på mornarna, paddla snabbare, ta kortare raster osv. Istället iklädde sig Johan den rollen under vår tur, men gjorde det med glada tillmälen. Som tur var spenderade han lite extra kraftresurser på att sicksacka mellan grynnorna, istället för att ta den genaste vägen mellan Strömstad och Bergen.

Lasse var den tyste, starke och lugna paddlaren, som gärna höll ut lite extra från grynnorna, eftersom han hade mer mat i kajaken än oss andra. Han ville ogärna punktera sitt epoxiskrov. Under måltiderna intog han ett kontemplativt tillstånd och ”lassade in” massor med mat under stor andakt och tystnad.

Sören kan paddla hur länge som helst, om han har laddat ordentligt med långa kolhydrater. Han är en muskulös man i en alldeles för liten kajak. Men en livsnjutare! Sist upp på mornarna, sist ut ur speceriaffären, längsta rasterna och sist i säng. Bryr sig inte om låg packningsvikt. Föredrar Gammeldansk i glasflaska. Kanske för den goda smakens skull? En dansk som är nöjd med livet borde veta bäst.

Jag själv då?, bortsett från att jag hade jag svårt att se skillnad på en örn och en trut.

Vid ett flertal tillfällen när vi paddlade utomskärs på Nordsjön ”under stor sjö”, tittade jag ut över havet, därefter på mina trogna paddelkamrater och tänkte för mig själv, att jag är allt lyckligt lottad, som fått lära mig uppskatta naturen på dess egna villkor och får njuta av den i trygga vänners sällskap.

Varje stor våg som kom emot mig, utgjorde en ny utmaning som skulle bemästras, olik den förra vågens.

Hela tiden krävdes en stor del av min samlade paddelerfarenhet, men även uppmärksamhet och mod, vare sig jag tänkte på det eller inte, för att jag inte skulle hamna upp och ner.

Jag erfor att havet tvingade fram en tillit till mig själv, vars existens jag normalt är omedveten om i mitt vardagliga liv. En livsglädje genomfor kroppen. Jag kände att ”jag levde fullt ut”.

”Det bästa i livet är gratis”, sägs det. Men det har tagit sin tid via dyrköpta erfarenheter att kunna uppleva och förstå epitetet.

Nästa sommar väntar den spännande fortsättningen. Välkomna om ni vill vara med, under förutsättning att ni tror er känna er egen förmåga, kan sitta länge i kajaken, njuter av att låta musklerna arbeta, samt tar dåligt väder som regn och motvind med ett glatt humör.

Ni får göra det tillsammans med vänner som inte pratar i onödan, men finns där om ni skulle behöva dom.

Lägerplatser och daglig paddlad distans

Tilbage